En annan värld
Vad tjänade den där kontrollen för syfte, vad kom det för gott ut av all den där mödan kära Mor? Allt ert gemensamma slit för att hålla ordning på oss barn födda på 50-talet?
I byn där jag växte upp fanns en väl utbyggd kontrollmyndighet. Ja, inte så att kommunen var arbetsgivare, nej, kontrollen fanns hos de flesta föräldrar i syfte att fostra och bygga samhället. Att få ordning på ungarna så att inget ogräs fick fäste.
Jag växte upp på femtio-och sextiotalet, och så här i efterhand kan jag se hur det såg ut. Då såg jag inte så mycket. Vi hade ju inget att jämföra med, vi trodde att världen såg ut som den såg ut hos oss, att det var lika överallt.
Men det var en annan värld än den vi idag har.
De barn som inte gick i skolan lekte på vägen utanför husen. De få bilar som kom var ingenting som störde.
Konsumbutikerna var numrerade. Alla tanter sparade kvitton i skokartonger, som dom fått av skomakaren. Det vankades återbäring, och det kom några ören till trogna kunder vid årets slut.
I vårt hus fanns tanterna Sigrid, Majken, Elsa och farbröderna som hette Nisse, Gösta och Arne. Tanterna var i 20-25 års åldern, farbröderna något äldre.
Vart vi gick så var vi observerade, det visste vi. Ögon fanns där långt innan spaningskamerorna gjorde succé över världen. Min mammas ögon räckte runt hörn och ända ner i källaren, där vi lekte fast vi inte fick. Mor och dom andra ”tanterna” hade kontroll och dom meddelade varandra om något otillåtet hände. Sambandscentralen var Konsum 10: an, bakom höghuset.
Mor stod i köket när jag kom hem från leken eller skolan, vände sig om och frågade:
Vad har du gjort idag då?
Och hon undrade faktiskt på riktigt. Hon kunde sätta sig ner och hon lyssnade medan jag fick sockerkaka.
Ett kontrollsamhälle, alltså?
Absolut, men dom ville väl. Och dom satsade sina liv på extra arbeten och sena kvällar. Dom satt och väntade på oss när vi spelade fotboll och kom och lyssnade på musikskolans avslutningar. Dom gick på föräldramöten och blev förskräckta om vi kom hem med en anmärkning. Dom gav sitt blod för att vi skulle få det bättre. Dom röstade fram ett folkhem som skulle vara för alla människor och i all framtid. Men det visste dom förstås inte om. Dom såg bara sin egen lilla del, något som vi skrattar åt idag. Oj, vilken lite värld dom hade! Men den var deras.
Det var rejält och duktigt folk med en moral som jag och de flesta jag känner, inte kommer i närheten av. Tänk jag hade en far som trodde att man skulle göra ett så bra jobb man bara kunde, hålla tider och löften, ”sköta sig”, inte fuska, inte sno åt sig på andras bekostnad.
Och jag var stolt över mina föräldrar och jag gjorde allt för att bli som dom. Men far och mor ville att jag skulle bli något bättre, något finare. Så jag lämnade byn.
Men jag hittade ingen ny incheckningsdisk. Jag irrade runt.Och jag trodde mig förmer än dom som stannade kvar. Och jag skaffade mig en ny moral och jag såg mellan fingrarna på sådant som min far skulle ha sagt nej till. Nu sitter jag och skäms.
Det jag ser nu är bara kuliss och spektakel, fördumning, och hur ska man kunna minska skatten, och öka sin bonus, sno åt sig något gratis, smyga iväg från jobbet lite tidigare, lämna bort barnen för att kunna ”självförverkliga” sig.
En annan värld nu, konsumtion och globalisering. Jag längtar tillbaka, eftersom det faktiskt var bättre förr.
Och tiden går och vi med den, men ibland får jag lust att ta telefonen, för att ringa till mor och berätta att jag kanske börjat hitta tillbaka igen till den där gammaldags moralen som är så omodern idag: Var hederlig, ljug inte, gör ditt bästa och hjälp din nästa.
Vårt första telefonnummer, från 1961 sitter fastristat i hjärtat: 71068
Stridsropet